Första efterkontrollen - check

Så här ser en frisk hjärna ut!
Det är så här jag vill se ut vid min nästa kontroll.

Så här såg min hjärna ut, tre veckor innan operationen.

Hur har det nu gått, så här sex veckor efter operationen? Det var det neurokirurgen ville veta, och bokade in mig för en efterkontroll! Jo, tack! Det flyter på och jag följer utvecklingsprognosen, med ett antal smärre komplikationer.

Den jobbigaste och mest allvarliga är väl den blodpropp jag fick i lungan. Upptäckten av den var i sammanhanget litet av ett mysterium. Jag hade ont i vänster sida av bröstkorgen, men proppen satt i höger lunga. Så, hade jag aldrig fått ont, hade vi inte upptäckt den! Varför jag hade ont? Jo, det var en virusinflammation i lungsäcken, som gick över av sig själv. Nåväl, nu åker jag som en skottspole mellan Forskningsmedicin på Ackis och hemmet, eftersom jag ställde upp i ett forskningsprojekt för inställning av Waran (blodförtunnande och propplösande medicin) , som jag nu måste äta i sex månader! Usch! Fast det är bra med projektet, eftersom de har noggran koll på min status.

För övrigt känns det bra! Min mentala status är toppen, och den förväntade depressionen har uteblivit. Den brukar komma som ett brev på posten, när den drabbade inser vad den varit med om. Att man varit i dödens väntrum och vänt igen, och att man förlorat så mycket under de år som man varit sjuk och påverkats mentalt av tumörens ökande tryck på hjärnan.

 För min del? Vad förlorade jag? Jo, jag klarade inte av mina jobb, p.g.a min dåliga planering, dåligt ansvarstagande, ofrivillig passivitet och dålig självkänsla. Tyvärr förlorade jag två jobb, och jag fattade inte, varför, och vad det var med mig? Jag som alltid varit så lojal, intresserad och duktig i mitt arbete. Det gjorde ingen annan heller, utan alla trodde att jag var deprimerad. Det som är så fint, är att båda arbetsgivarna har hört av sig och varit jättegulliga, nu när de förstått att mitt underliga beteende berodde på min sjukdom. Det är jag väldigt, väldigt glad och tacksam för, och det känns som om jag fått en personlig upprättelse. Under flera års tid förlorade jag också mitt sociala liv, och jag drog mig till slut, mer och mer, undan mitt tidigare så utåtriktade sätt att leva.

Mitt bloggande, som jag började med, redan på sjukhuset, på nätterna när jag inte kunde sova, har varit min räddning mot den förväntade depressionen. Det var ett sätt för mig också, att förstå min sjukdomsbild, och acceptera den. Själv grät jag i början, när jag läste vad jag skrivit, men till slut, har jag accepterat vad jag varit med om, och nu gråter jag inte längre. Det stöd som jag fick från så många vänner genom Facebook, gjorde också att jag aldrig kände mig ensam och utelämnad.

Varannan vecka träffar jag nu en kurator på Ackis. Han är specialist på neurologiska skador, och en mycket bra samtalspart. Han har förklarat bl.a min brist på ansvar, och lite andra saker som är för personliga, för att gå in på här, med att tumören trängt undan min hjärna till en nivå, där jag blev en liten flicka i 10-11 års åldern. Det ni, det känns konstigt? Och jag förstår nu, att jag har varit sjuk länge.

Hjärnan är ett mycket komplext organ. Det är tur att den sakta men säkert återtar sin naturliga form, och att nervtrådarna i hjärnan hittar nya vägar igen att kommunicera. Jag är glad att jag har haft och fortfarande har tillgång till världens bästa sjukvård. Min nästa check är i januari februari, då nya röntgenbilder ska tas och mina ögon ska kontrolleras. Tills dess får jag inte köra bil och inte ens dricka ett endaste litet glas vin. Nu gäller det att bygga upp min fysiska styrka. Fortfarande orkar jag inte så mycket, och min motion består av en sakta promenad runt kvarteret.

Men det är i alla fall inget ont som inte har något gott med sig. Hurra! Jag har slutat att röka!